DoYouFeel

Har ni nångång känt er som riktiga egoister, som om det skulle vara någon annan skulle man avsky den mer än nått annat? Lite så kände jag idag, och det va så jävla patetiskt. Jag hade intalat mig själv, att jag var ledsen för att jag tyckte synd om honom för att han gillade mig. Ja, kalla mig sjuk i huvudet.

Redan när jag vaknade från en gråtig natt vilket varade fram till 4 på morgonen, mådde jag illa, och det va inte av någonting annat än mig själv. Killen hade precis några dagar innan förklarat i minsta detalj sina känslor för mig och min respons till det är att jag dumpar honom? Hur i helvete kan man göra så mot en människa? Jag känner mig så jävla hemsk. Fast i skolan idag var det avskyvärt, så fort någon kom och kramade mig eller frågade hur jag mådde, började jag gråta. Helt jävla sjukt. Jag som aldrig gråter offentligt, men nu kunde jag inte stoppa det. Sedan frågade en god vän till mig varför jag grät. Det gjorde bara att jag tänkte på det mer och mer, och bara sprang därifrån. Anledningen är just för att jag har inte killen i mitt liv längre, han berättade att han inte ens klarar av att ha mig som vän, eftersom att han gillar mig så mycket. Saken är ju den att jag verkligen inte vill bli av med honom, jag känner ju honom, han är ju en av mina bästa vänner, och att bli av med sin bästa vän ett av det värsta man kan göra.

Frågan är den; saknar jag honom? Ja det gör jag, enormt mycket, och det hjälper inte att hans tröja ligger i min garderob, inte heller folk jag inte alls pratar känslor med kommer fram till mig och beter sig som om jag är hennes bästa vän. Ne, det kan jag inte säga hjälper alls. Däremot har jag ett nytt folk som alltid lyckas få mig glad, no matter what. Två bästa vänner, och nu också killar, en mys, en slagpåse och en ny spontan ungjävel. De gjorde att jag klarade med skolan idag. Mitt ex, är förvånansvärt ett stort stöd i det hela för mig, och det känns väldigt tryggt i nuläget, just att han verkar bry sig, fast han egentligen inte alls behöver bry sig. Dessutom känns det som om jag inte alls har varit där för honom, vilket gör att jag bara känner mig förjävlig.

Det värsta idag var ändå jag själv som gjorde, och med det lyckas jag göra min bästa vän nedstämd. För att försöka muntra upp mig själv, ville jag tänka på nått annat, och skapar därför vänskap och stöd från andra. Jag verkar istället ha en tendens att utgöra ett hot för henne fast jag själv inte tänker på det, och tydligen gör jag ofta det. Jag hatar mig själv för det, och det kanske är som en rödtott en gång i tiden sa till mig, att jag lyckas få killar att bli kära i mig utan att jag märker det eller tycker det själv. Jag lovar att det inte alls är med vilja, och att jag inte ens försöker att flörta. Jag tycker inte ens att jag gör det, och jag vill inte få folk att tro det. Allt jag vill ha är just nu vänskap och trygghet.

Frågan är också den; gjorde jag rätt beslut? Svaret är ja på den frågan. För det första är jag definitivt säker på att om jag skulle välja att försöka rädda förhållandet, skulle det inte bli detsamma som förut, utan väldigt stelt och kanske mer osäkert. Det känns i alla fall som att jag är helt naken på ett sätt, som att någon har tagit av mina kläder, och där står jag och gråter. Ibland kan någon komma med en handduk för att skydda min nakna kropp, men ingen orkar stå där vid min sida för alltid och hålla upp handduken.

- Avslutningsmiddag med folk idag förresten, och alla chillar som en stock, och badar för fullt.

Har ni nångång känt att allt man gör, och vad som än händer, vakas över någon, så att man inte kan känna sig som vanligt? Så kände jag igår, när massa mysiga folk hade samlats hemma hos Madde. Jag menar, det va inte så att jag hade tänkt mig nått speciellt, det är bara det att jag satt och hade fett mys med alla, men alltid nångång varje halvtimma kom det någon och bah: nea, du har kille. Och så va det verkligen hela kvällen, och jag fattar inte hur för det första man orkar säga nått sånt till en person hela tiden, och för det andra förstår jag inte hur jag har orkat med det hela den här månaden. Jag vet verkligen inte om jag orkar nått längre, det känns så himla hopplöst ju mer jag tänker på det hela tiden...

Frågan är; vill jag verkligen att det ska ta slut?

Jag pratade med mitt ex idag, han är verkligen jätteförstående och stöttar verkligen i allt. Han sa att jag borde prata med killen om att jag känner mig osäker innan jag gör slut med honom, så att han inser att jag inte mår så bra som han kanske tror att jag gör. Det verkar som en bra ide men på ett annat sätt känns det som att jag vill komma ur den här relationen, jag vill på ett sätt vara fri, men ändå känna närhet, den där förälskelsekänslan hela tiden.. Den hann aldrig komma i det här förhållandet heller.. Jag vill flörta! Jag vill vara på G! Jag vill inte träffa en ny människa och BAM så är man tillsammans, nee jag orkar verkligen inte. Och jag vill inte.

Idag då, gick folket ut igen, fast på dagen, och badade. Det va lite hett, svar ja. Fortfarande svårt att tänka på nått annat än att jag verkligen inte vill vara med personen, men jag att jag absolut inte vill såra människan. Om jag också gör slut, kommer jag säkerligen inte träffa honom... Igen. Saken är den att han är helt underbar, och världens goaste kille, fast jag förtjänar inte honom. Jag vet att det värsta man kan göra, är att göra slut på sms, men det är typ allt vi gör, vi har ett sms - förhållande, och det är kanske då han förstår. Jag är verkligen helt knäckt, och det känns bara som om jag vill duscha bort allt. Jag vet, att om jag gör detta, kommer jag ligga och gråta, kanske ångra mig, men det känns som om jag gör rätt. Dessutom vill jag inte ha ett smygförhållande.

Nu är frågan; Hur kommer människan att ta det, vill han rädda förhållandet, eller inte?

Han kommer säkert tänka det samma som jag, med att det är sommar och att han inte vill vara bunden då.. hoppas jag. Okej, jag gör det. Jag får ta smällen, och blir det helt galet, kommer jag få byta till röda lakan ikväll.. Förlåt </3

- Hej min nya vän golvet, du och jag kommer att ha det bra 24/7 med Time For Me To Fly i bakrunden på högsta nivå.

 

Jag förstår mig verkligen inte på mig. Jag tror verkligen inte att någon människa i hela världen nånsin kommer att göra det heller. Det är som att jag vill ha massa saker, och när jag väl får det blir jag så jävla rädd att jag bara drar mig ur. Man skulle kunna säga att jag är helt jävla störd i huvudet. Folk blir ledsna av mig, jag borde inte ens få göra det jag gör. Två personer inom en kort tid är inte heller det bästa man kan göra. Iofs, är det bara en... Än så länge.. Den andra har jag inte riktigt berättat det för, men det känns mer och mer fel. På ett sätt känns det som att jag bara vill ignorera allt och då, efter ett tag kommer det kännas bra igen och allt kommer bli toppen, jag måste bara övervinna min rädsla, som verkar komma efter typ en månad. På ett annat sätt känns det som att om jag ignorerar allt, kommer känslorna bara ligga där och trycka och jag kommer känna mig instängd och bunden, och det är det värsta jag vet! Jag klarar verkligen inte av att vara bunden verkar det som, jag känner verkligen att jag måste vara säker på vad jag gör, jag måste verkligen det. Och nu kändes det helt bra i början, men så blir det så att jag kan verkligen inte sluta att tänka på andra personer, och jag vet inte varför. Jag tror att det kan vara så att jag verkligen är rädd för relationer eftersom mitt förra va helt fucked up. Jag måste verkligen känna att det klickar och så, och jag vill verkligen kunna vara mig själv.. Det är det som är grejen, frågan är om han är den rätta. Omg, låter som jag ska gifta mig eller nått, men i ett förhållande så gäller det verkligen att kunna lita på den andra och jag känner att han litar mer på mig än han verkligen verkligen borde! Jag vet att om jag fortsätter att vara tillsammans med killen, kommer jag förr eller senare att hamna med någon annan, och det är verkligen inte för att vara elak mot honom, inte alls, utan bara för att jag inte vill känna mig bunden. Det är verkligen nått jag kommer på nu, och jag gillar verkligen killen. Faaaaan jag fattar inte ens vad jag håller på med, varför är jag tillsammans om jag nu VET att jag inte klarar av det..? Jag vet inte ens om jag har tid att tänka ut det, för nu känner jag mig bara så stressad, och helt upp och ner, det är sommar och jag är ung, varför ska jag vara bunden då för? Vi kommer ändå inte träffas i sommar, jag har verkligen ingen ANING om vad jag kan eller ska göra. Just nu känns det som att jag måste bara ta en dag i taget, och försöka att låta allting vara. Förut förstog man ju att det va nått fel med mig, och alla började fråga, jag orkar inte .. Inte nu sista veckan.. Då ska allt vara som vanligt..

Faaaaaaaan det här kommer att gå skit. En dag i taget var det. Precis.

- Mysdag idag förresten, maaartiiin <3