Palla kärlek.
Jag förstår mig verkligen inte på mig. Jag tror verkligen inte att någon människa i hela världen nånsin kommer att göra det heller. Det är som att jag vill ha massa saker, och när jag väl får det blir jag så jävla rädd att jag bara drar mig ur. Man skulle kunna säga att jag är helt jävla störd i huvudet. Folk blir ledsna av mig, jag borde inte ens få göra det jag gör. Två personer inom en kort tid är inte heller det bästa man kan göra. Iofs, är det bara en... Än så länge.. Den andra har jag inte riktigt berättat det för, men det känns mer och mer fel. På ett sätt känns det som att jag bara vill ignorera allt och då, efter ett tag kommer det kännas bra igen och allt kommer bli toppen, jag måste bara övervinna min rädsla, som verkar komma efter typ en månad. På ett annat sätt känns det som att om jag ignorerar allt, kommer känslorna bara ligga där och trycka och jag kommer känna mig instängd och bunden, och det är det värsta jag vet! Jag klarar verkligen inte av att vara bunden verkar det som, jag känner verkligen att jag måste vara säker på vad jag gör, jag måste verkligen det. Och nu kändes det helt bra i början, men så blir det så att jag kan verkligen inte sluta att tänka på andra personer, och jag vet inte varför. Jag tror att det kan vara så att jag verkligen är rädd för relationer eftersom mitt förra va helt fucked up. Jag måste verkligen känna att det klickar och så, och jag vill verkligen kunna vara mig själv.. Det är det som är grejen, frågan är om han är den rätta. Omg, låter som jag ska gifta mig eller nått, men i ett förhållande så gäller det verkligen att kunna lita på den andra och jag känner att han litar mer på mig än han verkligen verkligen borde! Jag vet att om jag fortsätter att vara tillsammans med killen, kommer jag förr eller senare att hamna med någon annan, och det är verkligen inte för att vara elak mot honom, inte alls, utan bara för att jag inte vill känna mig bunden. Det är verkligen nått jag kommer på nu, och jag gillar verkligen killen. Faaaaan jag fattar inte ens vad jag håller på med, varför är jag tillsammans om jag nu VET att jag inte klarar av det..? Jag vet inte ens om jag har tid att tänka ut det, för nu känner jag mig bara så stressad, och helt upp och ner, det är sommar och jag är ung, varför ska jag vara bunden då för? Vi kommer ändå inte träffas i sommar, jag har verkligen ingen ANING om vad jag kan eller ska göra. Just nu känns det som att jag måste bara ta en dag i taget, och försöka att låta allting vara. Förut förstog man ju att det va nått fel med mig, och alla började fråga, jag orkar inte .. Inte nu sista veckan.. Då ska allt vara som vanligt..
Faaaaaaaan det här kommer att gå skit. En dag i taget var det. Precis.
- Mysdag idag förresten, maaartiiin <3
