DoYouFeel

Har ni nångång känt er som riktiga egoister, som om det skulle vara någon annan skulle man avsky den mer än nått annat? Lite så kände jag idag, och det va så jävla patetiskt. Jag hade intalat mig själv, att jag var ledsen för att jag tyckte synd om honom för att han gillade mig. Ja, kalla mig sjuk i huvudet.

Redan när jag vaknade från en gråtig natt vilket varade fram till 4 på morgonen, mådde jag illa, och det va inte av någonting annat än mig själv. Killen hade precis några dagar innan förklarat i minsta detalj sina känslor för mig och min respons till det är att jag dumpar honom? Hur i helvete kan man göra så mot en människa? Jag känner mig så jävla hemsk. Fast i skolan idag var det avskyvärt, så fort någon kom och kramade mig eller frågade hur jag mådde, började jag gråta. Helt jävla sjukt. Jag som aldrig gråter offentligt, men nu kunde jag inte stoppa det. Sedan frågade en god vän till mig varför jag grät. Det gjorde bara att jag tänkte på det mer och mer, och bara sprang därifrån. Anledningen är just för att jag har inte killen i mitt liv längre, han berättade att han inte ens klarar av att ha mig som vän, eftersom att han gillar mig så mycket. Saken är ju den att jag verkligen inte vill bli av med honom, jag känner ju honom, han är ju en av mina bästa vänner, och att bli av med sin bästa vän ett av det värsta man kan göra.

Frågan är den; saknar jag honom? Ja det gör jag, enormt mycket, och det hjälper inte att hans tröja ligger i min garderob, inte heller folk jag inte alls pratar känslor med kommer fram till mig och beter sig som om jag är hennes bästa vän. Ne, det kan jag inte säga hjälper alls. Däremot har jag ett nytt folk som alltid lyckas få mig glad, no matter what. Två bästa vänner, och nu också killar, en mys, en slagpåse och en ny spontan ungjävel. De gjorde att jag klarade med skolan idag. Mitt ex, är förvånansvärt ett stort stöd i det hela för mig, och det känns väldigt tryggt i nuläget, just att han verkar bry sig, fast han egentligen inte alls behöver bry sig. Dessutom känns det som om jag inte alls har varit där för honom, vilket gör att jag bara känner mig förjävlig.

Det värsta idag var ändå jag själv som gjorde, och med det lyckas jag göra min bästa vän nedstämd. För att försöka muntra upp mig själv, ville jag tänka på nått annat, och skapar därför vänskap och stöd från andra. Jag verkar istället ha en tendens att utgöra ett hot för henne fast jag själv inte tänker på det, och tydligen gör jag ofta det. Jag hatar mig själv för det, och det kanske är som en rödtott en gång i tiden sa till mig, att jag lyckas få killar att bli kära i mig utan att jag märker det eller tycker det själv. Jag lovar att det inte alls är med vilja, och att jag inte ens försöker att flörta. Jag tycker inte ens att jag gör det, och jag vill inte få folk att tro det. Allt jag vill ha är just nu vänskap och trygghet.

Frågan är också den; gjorde jag rätt beslut? Svaret är ja på den frågan. För det första är jag definitivt säker på att om jag skulle välja att försöka rädda förhållandet, skulle det inte bli detsamma som förut, utan väldigt stelt och kanske mer osäkert. Det känns i alla fall som att jag är helt naken på ett sätt, som att någon har tagit av mina kläder, och där står jag och gråter. Ibland kan någon komma med en handduk för att skydda min nakna kropp, men ingen orkar stå där vid min sida för alltid och hålla upp handduken.

- Avslutningsmiddag med folk idag förresten, och alla chillar som en stock, och badar för fullt.