Palla gråta.
I natt var det hemskt, jag och killen försökte reda ut allt, och jag försökte hindra honom att inte försöka glömma bort mig. Men det funkade inte så bra, han berättade att han älskade mig och att han skulle göra vad som helst för att få behålla mig. Jag är verkligen inte van att höra sånna känslor, och det verkade som om han verkligen menade det. Det gör ju lixom att jag bara blir mer rädd för honom, men jag uppskattar så otroligt mkt att han säger sånt. Jag har faktiskt aldrig hört det från en kille förut, som verkligen menar det till mig.
Jag hade sovmorgon i morse och sedan på musiken var jag helt borta, min lärare trodde jag hade feber och var sjuk, men jag sa bara att jag inte mådde så bra. Sedan var det bara två lektioner mer, och på dom va jag inte heller så aktiv. Dessutom är alla lite nere den här veckan. Båda mina bästa kompisar och sen alla som inte vill lämna skolan och alla vänner. Det känns lite hemskt faktiskt, men sånt är livet, man måste gå vidare.
Frågan är nu; Vad händer här näst? Saken är den att det vet ingen, jag vet att jag gjorde rätt beslut, och som en bästa vän sa till mig idag, att jag får alla killar jag vill ha, stämmer inte. Även om jag skulle vilja det, så får jag det verkligen inte. Just nu tänker jag bara på en, och jag lovar er, det va kärlek vid första ögonkastet for sure! Det pirrade i hela kroppen, och det är just så jag vill känna. Gå hem till mina föräldrar och prata om allt helt öppet, det är vad jag kallar kärlek. Inte något hemligt, som på ett sätt är helt underbart, men kanske inte det bästa, det betyder bara att man inte är säker i förhållandet, och det är just det som jag inte var.
Efter skolan gick jag och bästisapan och åt och jag fick prata ut. Det kändes jättebra att ha henne vid min sida, och att jag får prata ut med någon. Jag behövde verkligen det där, istället för träningen idag, dessutom känner jag att jag har lite ont i mitt knä, vilket inte är det bästa inför tävlingen i helgen. Kanske får jag se honom då, ska kolla startlistorna senare.
Frågan är också; varför ska kärlek vara något svårt? Det är just det jag vill ha svar på, orka att man får så himla mixade känslor när man är runt någon, och hela kroppen reagerar helt mystiskt. Det är ett mysterium som inte ens den bästa detektiven kan lista ut gåtan på.
Jag gick idag och tänkte på att om jag hade så starka känslor för honom, vilket jag tror att jag inte hade. Visst hade jag känslor, men jag fattar inte hur killen kunde ha så starka känslor för mig, det hade ju bara gått en månad! Dessutom träffades vi inte alls så mkt, men som apan sa, det kanske var han första förhållande, och då är det annorlunda. Jag kommer ihåg mitt första, eller om man nu ska kalla det så. Jag satt och kollade på honom varenda rast, och vi smög, och höll på i skolan, jag gillade honom så. Men min mamma och pappa tillät inte oss att vara tillsammans, fast det stoppade oss inte, fast tillslut fick det ta slut, och det var verkligen hemskt, jag kommer ihåg att vi båda var ledsna, men att det slutade bra tillslut. Inget förhållande därefter har nånsin slutat okej för mig. Det har alltid blivit för förhastat och de har blivit nästan för kära i lilla mig. Det är något jag måste klura vidare på.
- bara så ni vet, jag älskade honom också.
