DoYouFeel

KUL! verkligen jätteKUL! det har gått en vecka och jag trodde det hade blivit bättre, men KUL! nu är jag tillbaka på ruta ett igen.

jag skiter verkligen i om han läser eller inte, det gör jag, men jag måste få ur mig allt.
igår. Igår. Ja då var det fest på lojo, och jag hade verkligen varit taggad hela veckan. Jag var verkligen beredd på att det skulle bli roligt och vi skulle ha så rooligt! visst skulle det bli lite udda att träffa jocke och så, tänkte jag. Men inget mer. Det jag skulle tänka på mer var att köhler hade bjudit 93or och emma och alla dom, så det skulle bli drama där. Men nejnej, dom klarade ju sig utmärkt, och inget drama där inte. Jag tänkte att ylva och jag skulle ha så roligt, monk skulle dansa och hoppa runt som vanligt, och anna skulle vara den roliga söta som sprang runt mellan alla och pussade på alla. Inte hade jag tänkt mig att någon skulle spåra eller dricka för mycket. Jag hade dessutom förberett mig på att jocke skulle vara sitt vanliga jag, och springa runt och krama och dansa med folk.
Men OJ så fel jag hade.
Istället så gick mitt liv under ungefär. Igen. för det första trodde jag inte det var möjligt ...
Istället somnar ylva i soffan, jocke går iväg med anna, mia dricker lite för mycket tycker jag, linn spårar med amerikanen och spyr typ ner stället, köhler och emma pratar lugnt, lotta och madde försvinner till stora delar och monk drar tidigt. Tack och lov, håller jag ihop med palle, vi dansar och pratar vårt eget språk och spottar varandra i ansiktet.
- om ändå kvällen kunde sluta med det.
istället vaknar ylva lite senare under kvällen och det är skitroligt. palle springer runt och försvinner ett tag, så jag och ylva står och dansar på dansgolvet ett bra tag. Jag är verkligen jätteglad, tänker bara på nuet, ingenting annat och jag är bara så lycklig.

men på en sekund. på en liten sekund, ett ögonkast bort. offentligt. där man ska byta musiken står dom, och jag vet inte hur det känns. det känns som typ ett slag mot huvudet blandat med typ förvirrning och yrsel. var det verkligen det jag såg? ylva drar iväg mig och det är nästan då först jag fattar vad som händer.
visst får dom hålla på, helt okej. men jag är inte okej, och jag trodde jocke visste det. det har gått en vecka, och den tiden är för lite för att läka sår. visst får dom hålla på, men kan han inte ge lite respekt till mig? han visste att jag och ylva stog och dansade, det var bara vi där. det visste han. jag blir så jävla sur på honom, jag gick runt hela kvällen och visade respekt genom att inte dricka, ha kul ändå. fatta hur rädd jag var för honom, ett hinder från att inte sabba något. jag visade respekt.
jag kan inte blunda, eftersom då kommer det upp den bilden jag såg. visst skulle det ta en tid att läka det han sa till mig. Men att visa det genom sådär, det är bara nått jag känner kommer ta dubbelt så lång tid. Jag är bara så trött på allt, vill bara sova och glömma allt. tyvärr är det inte så enkelt. jag kan ju då nu inte sova, har ingen lust på mat igen och jag känner mig bara jättejätteklen. har inga tårar kvar efter natten, ingen ork och ingen känsel typ.

men vad gör han? han står liksom så att jag ser att strular med henne. kul. roligare att inte förssöka gråta mitt i allt och alla. enkelt, verkligen. okej, jag vet att det är nått fel med mig, ibland så visar att han att han ser dom felen på mig också...okej, svårt att fatta vad jag sa där, men jag fattar iaf.


ORKA HONOM. ORKA ATT JAG MÅR DÅLIGT IGEN. ORKA ATT HAN GJORDE SÅ. ORKA ATT JAG ENS ÖVERVÄGDE ATT GE RESPEKT TILL HONOM. ORKA ATT JAG FINNS.

nej jag tänker inte skada mig, det blir så mkt ärr då.